Homepage > Blogg > Förlossning+Yoga+Mindfulness=Sant….och det var så här det började…

Förlossning+Yoga+Mindfulness=Sant….och det var så här det började…

 

Min älskade dotter….

En mening som jag aldrig trodde att jag skulle få säga och nu säger jag den högt flera gånger varje dag och någon gång varje natt 🙂

Jag lever ännu i ett mycket märkligt tillstånd av eufori, någon underlig verklighet som jag inte riktigt vågar tro är sann. Ibland vill jag inte gå och lägga mig om kvällarna för jag är rädd att hon inte ska vara där när jag vaknar. Att allt bara ska ha varit en dröm eller ett riktigt dåligt skämt.
Men så somnar jag…. och så slår jag upp ögonen nästa morgon och där är hon… den lilla men perfekta, vackra varelsen. Så mjuk, så len, så härligt bebisdoftande… en bit av mig… Min älskade dotter…


 

Jag köpte 4 graviditetstester, det låg 2 i varje… trodde aldrig det kunde vara möjligt!

Jag mådde oförskämt bra under hela graviditeten, varje enskild dag, varje månad. Jag var ute och sprang in i 7 månaden, 5 km på 25 minuter och yogade ända in i det sista. Varje dag.

Jag sa ”oförskämt bra” till alla… att jag nästan fick skämmas för jag mådde så strålande. Men nu när jag tänker efter så var det ju inte alls på det viset.
Jag mådde inte”oförskämt bra” – jag mådde precis så underbart bra som jag äntligen förtjänade att må!
Det var min tur nu!

Efter år av sjukdom och kamp. Respiratorer, venkatetrar, cellgifter, operationer och annat skit långt inne i kroppen. Eget rum på danderydssjukhus som liten, en stor del av min skoltid gick jag på sjukhuset med min egna sjukhuslärare som hette Gudrun och var den kortaste människan jag någonsin sett i verkliga livet. Men snäll. Hon var snäll Gudrun… Sen minns jag alla ambulansfärder och gånger på akuten då de till och med tog dit en präst för de inte trodde att jag skulle orka mer….

Det är min tur nu!

Men trots ångest, rädslor och den ständiga ovissheten om när jag skulle bli sjuk nästa gång så har jag någonstans alltid trott att det kommer att ordna sig.
Envis som synden och min förmåga att redan som väldigt liten, skaffa mig en egen stark personlighet och att aldrig identifiera mig med några krämpor eller kalla mig sjuk, hur illa det än var.
Så lärde jag mig av egen inre kraft att ta reda på vad jag behöver!
Mitt eget inre sökande började alltså extremt tidigt och jag har aldrig låtit rädslan ta överhand eller låta mig förminskas. Tvärt om!
Jag har tagit mig för och uträttat mer i livet vid 36 år nu än de allra flesta, tack vare allt jag gått igenom.

För att citera Aladdin i Walt Disneys berömda saga – ”Jag skrattar faran rakt i ansiktet hahahahaha”

Men barn… det trodde jag aldrig jag skulle få.
Så sent som för ganska precis 1 år sedan nu satt jag där igen, för vilken gång i ordningen minns jag inte, och tog emot det sorgliga beskedet efter ett flertal blodprover och undersökningar, att nej, det blir inga barn
.

Därav köpte jag 4 tester och trodde inte på ett enda av dem 🙂

Tiden gick vansinnigt fort under graviditeten och som jag sa så mådde jag precis så bra som jag förtjänade att må. Jobbade varje dag, 7 dagar i veckan så gott som hela vägen fram till förlossningen. Otroligt skönt att kunna vara igång och ta hand om min andra ”bebis”, min fantastiska yogastudio och alla underbara yogisar som jag fick glädjen att fortsätta möta varje dag.


Tänk att jag kommit så långt – från min kritiska ”sjuka period”, till att idag vara egen företagare, driva min egen YogaStudio mitt älskade YogaFlow, gå framåt, fortsätta söka, min egen väg och att nu dessutom vänta detta lilla mirakel!

Jag tackar Universum varje dag!

Min älskade flicka 5 cm lång i magen. ”Jag ber om ursäkt”, sa jag på ultraljudet ”vi gör nog detta i onödan, för det är nog ingenting där inne”

Pga min unika situation, att jag mot alla odds blivit gravid så var jag väldigt spännande att följa även för sjukvården. Och de tog extra hand om denna graviditet, bebisen och mig.
Jag gjorde 4 ultraljud för att se så allt fortlöpte som det skulle och det gjorde det absolut. Helt makalöst och otroligt. Alla prover, tester och undersökningar var på topp och själv hade jag aldrig mått så bra i hela mitt liv.
Det enda var att jag led av ganska stor järnbrist samt kalciumbrist som inga mediciner riktigt rådde på. Men det skulle ju visa sig gick fint det med till slut 🙂

(Bild till vänster: v. 16 på väg in i 5:e månaden,

Bild till höger: dagen före förlossningen v.40)

Vattnet gick på beräknat datum… kl 01.00 vaknade jag av denna högst underliga känsla av att okontrollerat kissa på mig och det tog för mig 2 timmar innan jag riktigt vågade tro på att det verkligen var vattnet som gick och ingenting annat.
Så kl 03:00 ringde jag till BB Stockholm och bad lite om ursäkt för att jag ringde så sent och att jag ”nog” var säker på att vattnet gått.
Och det var som en öppen kran så egentligen borde jag ju förstått det lite tidigare. Men jag hade inga värkar och var helt lugn.

Talade med en helt fantastisk sköterska och jag sa att jag inte var ett dugg orolig men det var ju en märklig och väldigt obekväm känsla att vara en enda stor vattenläcka som inte gick att hejda.
Förklarade samtidigt att jag är ensam med detta barn då (för att göra en lång historia kort) barnets far var allt annat än en snäll människa och inte längre fanns med i vårt liv (tack och lov!)

Tillsammans kom vi överens om att jag väntar med att komma in till kl 08:00 då jag inte hade några värkar ännu men att jag givetvis fick ringa när som helst igen om jag skulle bli orolig eller något annat inträffar.

Jag hörde faktiskt inte av mig till någon förrän framåt morgonkvisten då det var dags att åka in. Och av den natur som jag är så vill jag inte störa någon så jag tog en taxi in till BB. Fortfarande inga värkar.
Taxichauffören såg skärrat på mig med stora ögon när jag kom ut med min packade väska och min bebismage men drog en suck av lättnad när jag sa att det inte är akut, han kan ta det lugnt!
”Åh skönt, då behöver jag inte köra in på två hjul” – blev hans kommentar och sen fick jag höra allt om hans hustrus förlossning hela vägen in och han avslutade med att önska mig lycka till.

Till min stora besvikelse blev jag efter några timmars noga undersökningar hemskickad igen då värkarna fortfarande inte behagade dyka upp….
Fick en tid då jag skulle komma in igen efter 2 dygn – om inte det startat av sig själv före dess.

Vilket det givetvis inte gjorde… jag var hemma och läckte vatten i 2 dygn och kunde inte göra någonting! Min barnmorska ringde med jämna mellanrum och kollade så allt var bra.
Jag hade fått noga instruktioner att ta febern flera ggr/dag och kolla på färgen på fostervattnet, då risken för infektion är stor när vattnet bara går och går.
I mitt fall var det forsar snarare än går, men jag mådde hyfsat bra ändå.

52 timmars vattenforsning senare fick jag åka in igen…
Detta var torsdag 27 september.
En mycket märklig känsla för denna gång visste jag att nu går jag hemifrån, låser dörren och nästa gång jag kommer in genom den dörren igen så är jag två!
NU ska det ske!

Min fantastiska bror kom och hämtade mig och körde mig in.
Min bästa vän, så även min lillasyster Jenny mötte mig där för hon skulle vara med och så även vara mitt lilla barns gudmor.
Allt gick så fort…
En rad undersökningar för att se så allt var okej med det lilla livet där inne då vattnet gått så länge, förberedelserna började. Jag skulle bli igångsatt men frågan var ännu så länge hur det skulle gå till.

Efter läkarundersökning visade det sig att jag var redo att startas igång med dropp – det mest effektiva sättet och helt klart det snabbaste.
Vi fick komma upp på avdelningen och vi fick vårt rum och jag hade fjärilar, inte bara i magen utan i hela kroppen!
Bara en tidsfråga nu tills jag skulle få träffa min alldeles egna mirakelbebis!

(bilderna ovan; vårt fina rum på BB Stockholm där snart ett mirakel skulle ske)

Vi började spela Yatzy 🙂
Sen kopplade de på droppet som skulle starta igång det hela och…..
….vi slutade spela Yatzy 🙂

Jag kan berätta för dig som inte blivit igångsatt med dropp att det kommer liksom inte successivt utan det sätter igång med besked!
Pang på rödbetan – Allt på en gång- Med dunder och brak….

Det som tog lite tid var för min kropp att förstå att den skulle ta över värkarbetet. Det tog ca 4 timmar. De testade att koppla bort droppet men då avtog hela värkarbetet så min kropp gjorde ingenting till en början och efter 4 timmar var jag bara öppen 3 cm vilket kändes lite tröstlöst just då, för visst gjorde det ont.

Värkarna satte igång extremt intensivt med en gång och när jag kände styrkan i varje värk så fick jag samla mig – jag samlade mig… tänkte för mig själv att: Okej Malin… detta är fruktansvärt smärtsamt, men det är BRA, det är en fantastisk sak om håller på att hända här nu så gå inte emot värkarna, jag måste gå med dem. Ta emot dem. Välkomna dem!

Så det var vad jag gjorde. Där och då började min mest magiska resa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Jag sa högt Välkommen till varje värk, kom bara kom!
Skapade mig snabbt en mindfulnessbild i huvudet dit jag gick vid varje värk. Mellan dig och mig kan jag avslöja att jag föreställde mig en enorm våg som jag gick in i och färdades med – MED inte emot… det var nyckelordet.
Jag hämtade kraft från vågen.
I periferin hörde jag min älskade lillasyster som följde värken på en monitor, tala om för mig mjukt och stilla när den var på väg att ge med sig, medan jag viskade mitt mantra för mig själv ”det går över, det går över, det går över”
Ett steg närmre att få träffa min bebis!

(bild ovan gick tyvärr inte att vrida på…. mitt i värkarbetet, stod  upp en stund vilket gav ett enormt tryck nedåt, blev extremt intensivt, jag fick feber och frös utav bara den. Men bebisen kom ordentligt ned. Orkade dock bara stå en liten stund)

(bild ovan; pga febern hängde de på en till påse med antibiotika, jag fick 2 påsar, satt mig på en pilatesboll och lutade mig mot sängen och fick ett gäng med filtar över mig då jag frös så mycket)

(Bild ovan gick inte heller att rotera rätt, men hamnade slutligen i en gungstol. Jenny kom stadigt med varma kuddar och lade mot min ländrygg där en stor del av smärtan satt och tog hand om mig på allra bästa sätt. Kunde inte gjort detta utan henne!)

Min kropp tog över värkarbetet efter  några timmar och då gick allt jätte fort. De kunde koppla bort droppet och allt gick på av sig självt.
Kl 22 så lossnade den lilla elektroden från bebisens huvud. Som en liten tråd från huvudet och ut så de kunde kontrollera bebisstatus via den. Den lossnade då och då och det började bli dags att sätta tillbaka tråden i huvudet på bebisen igen.
Det drog jag mig lite för då jag var tvungen att lägga mig ner i sängen för detta och det var så fruktansvärt obekvämt. Så jag bad att få vänta.
Kl 23 sa de att nu måste vi få kontakt med bebisen så du måste lägga dig ner så vi får sätta tillbaka tråden.

Kl. 23.08 satte de tillbaka tråden och jag låg ner.
Sköterskan skulle då bara gå och kolla monitorn så de fått ordentlig kontakt med en lilla och bad mig ligga mig på sidan så länge så skulle hon hjälpa mig upp sen och tillbaka till gungstolen.

Kl 23.17 lade jag mig på sidan för att invänta hjälp upp.

Kl. 23.21 var hon ute min älskade lilla flicka! 4 minuter och 3 krystvärkar så var hon hos mig!

Jag hade skrivit ett långt förlossningsbrev och lämnat till personalen som de alla läst mycket noga och där jag tydligt beskrev hur mycket jag såg fram emot förlossningen och att få uppleva den fullt ut.

Så jag ville klara mig på egen hand – med hjälp av de kunskaper jag har samlat på mig under 15 år av  yoga, meditation och mindfulness och det gjorde jag.

Inget smärtstillande, ingen lustgas eller någonting annat som på det minsta sätt kunde ta denna upplevelse ifrån mig och jag gjorde det.

Andningen fungerade hur bra som helst, min mindfulnessbild, min våg där jag hämtade kraft, mitt mantra och inte minst min allra käraste lilla syster

Nu har jag allt jag någonsin längtat efter och drömt om… min lycka är gjord och jag börjar mitt liv igen genom Emilia, min lilla flicka.

Oändligt många gånger genom åren har jag funderat över meningen med allt… allt jag behövt gå igenom och klara av, all den styrka jag har behövt uppbringa för att orka ta nästa andetag och fortsätta framåt. Hur många gånger har jag inte frågat när belöningen kommer….

Nu vet jag – nu har den kommit… äntligen Belöningen för allt!
Jag behövde gå denna vägen i livet. Man brukar säga att man får inte mer än vad man klarar av… ibland tänker jag att det är tur att just jag blivit drabbad, jag som har kraften att ta mig igenom det.. och skratta faran rakt i ansiktet.

Men hur stark man än är och hur mycket kraft man än orkar samla, hur mycket mod man än har… så är man bara människa…

Idag ser jag det så tydligt, det var hit jag skulle komma. Vägen var minst sagt brokig, men spännande och ändå underbar för jag har prövats och än är förmodligen inte prövningarna över… jag har ju barn nu, så nu börjar livet på nytt och jag behöver aldrig känna mig ensam mer.

Jag tackar Universum varje dag för allt jag fått,  för min älskade dotter, Emilia

Kommentarer

  1. Av Ingeli Simmrosss den 7 november, 2012 kl 9:55 e m

    Hej Malin och hjärtliga gratulationer till dig och din dotter!!! Ni förtjänar varandra <3
    Vilken fantastisk livsupplevelse du har skrivit om och delat med dig av. Tack för det! det känns så fint att läsa och man blir både glad och berörd av det du skriver.
    Jag önskar er allt gott och njut.
    Hoppas vi snart ses – Ingeli Simmross

  2. Av Malin den 24 november, 2012 kl 10:34 f m

    Tack fina du! jag och min älskade lilla dotter, ja vi är ett härligt team och jag älskar henne mer än livet självt. Mår så bra!
    Jag hoppas att vi ses i studion snart, du är saknad där och vi väntar på dig!
    Varm kram!

  3. Av Eva-Lotta den 8 november, 2012 kl 9:16 f m

    Du håller livets mest värdefulla gåva i din famn, hon är ett mirakel & så underbart söt: 🙂
    Stor grattiskram Malin!
    Tack för att jag fick dela din och Emilias berättelse.
    Eva-Lotta

  4. Av Eva-Lotta den 8 november, 2012 kl 10:13 f m

    Du håller livets mest värdefulla gåva i din famn, ett mirakel & hon är så underbart söt 🙂
    Tack att jag fick dela din & Emilias berättelse.
    Varma grattiskramar!
    Eva-Lotta

  5. Av Malin den 24 november, 2012 kl 10:33 f m

    Livets gåva är det sannerligen, ett mirakel så stort att det är svårt att förstå. Men jag njuter av varje sekund, varje dag och är så lycklig!
    Dina ord betyder mycket! de tar jag med mig i hjärtat tills vi ses snart i studion igen!
    Varm kram!

  6. Av Maria Magnusson den 8 november, 2012 kl 11:19 f m

    Hej Malin,
    Stort grattis till din lilla Emilia och tack för fantastisk berättelse som du delar med dig på din hemsida. Inte ett öga var torrt och visst är det underbart med barn. Njut och må väl.
    Vi ses i Hägernäs. Stor kram från Maria

  7. Av Malin den 24 november, 2012 kl 10:32 f m

    Maria – tack! så glad att höra från dig! Oh jag njuter, varje sekund så njuter jag och älskar mitt liv tillsammans med min lilla Emilia. Välkommen in till YogaFlow och hälsa på oss när du har möjlighet!
    Varm kram!

  8. Av Agneta Askenbom den 10 november, 2012 kl 7:16 e m

    Käraste Malin!
    Tack! Vilken fantastisk berättelse om ditt liv och fram till denna stora dag, då Emilia kom!
    Vilken vilja, kraft och lycka du utstrålar och denna fina förmåga att kunna förmedla detta till oss andra.
    Trots att inte jag gått igenom allt det svåra, som du berättat för mig tidigare och som du också beskriver här, så vet jag precis vad du talar om, när det kommer till detta mirakel att få ett litet barn
    som gåva. Det är så stort och jag njuter fortfarande varje dag av lyckan att få umgås med och att följa mina barn genom livet och nu även deras barn, vilket är ett nytt mirakel med dessa underbara små varelser, som är till så stor glädje.
    Längtar efter och ser fram emot, när vi kan träffas och jag kan få beundra och hålla i din lilla Emilia!
    Stor kram från din vän Agneta

  9. Av Malin den 24 november, 2012 kl 10:31 f m

    Tack min fina vän! jag är så lycklig nu, varje dag är en gåva och att varje sekund bli påmind om detta mirakel är helt fantastiskt! Varmaste kramar!

  10. Av Anita Fränneby den 22 november, 2012 kl 4:05 e m

    Grattis Malin till din otroligt söta dotter. Visste inte att du väntat barn. Hörde detta på fortbildningen Yogamassage. Önskar dig och din dotter all lycka. Man känner sig alltid rik med ett barn.

    Kram Anita

  11. Av Malin den 24 november, 2012 kl 10:29 f m

    Tack snälla Anita! ja nu är livet fulländat!
    Varm kram!

  12. Av Västeråsaren ;) den 5 januari, 2013 kl 12:25 f m

    Hej Vännen! Din gamla vapendragare från Västerås här 🙂 Jag är såååå glad för din skull, för oss båda men lite extra för din 🙂 Å det faktum att vi nu har två skruttor, båda beräknade den 25/9 om jag förstått det hela rätt, känns underbart! Jättespännade att läsa om din förlossning. Jag hade inte ens tänkt att skriva om min, trodde att sådant var ointressant för andra, tills jag läste om din med STOR behållning, så fint skrivet!! Kanske jag också skule berätta? Just nu upptas vår värld av otrevliga element… läs själv :((( Men kram på dig gumman å det var kul att vi kom i kontakt igen via sms 🙂

Lämna en kommentar