Homepage > Blogg > En yogini & hennes händer…

En yogini & hennes händer…

Det värsta som kan hända en yogini som mig själv det är att skada händerna. De är ju i stort sett grunden till allt och det finns inget mäktigare än att rota sina händer i mattan och genom den förankringen kunna använda kroppen i helt fantastiska asanas med full kontroll och stabilitet.
Det blir en närhet till moderjord & jag fylls med en känsla av ett det inte finns någonting som jag inte kan göra!

En lördag morgon för tre år sedan så vek sig armbågen i en armbalans och det som inte fick hända ~ hände. Jag bröt mina fingrar och handen blev skadad!

I något utav chock och i det rationella tänkande jag får i krissituationer rullade jag helt lugnt i hop min matta & sa till de övriga i salen att ”jag tror jag måste gå nu” ~ med fingrarna hängandes som ett plockepinn på handen. Så satte jag mig i bilen och körde till Danderyds sjukhus fast jag hade Södersjukhuset runt hörnet, för jag skulle ju ändå åt det hållet hem sen tänkte min hjärna.

SEN kom smärtan och jag skrek för mig själv hela vägen till akuten där jag direkt blev omhändertagen, full sprutad med morfin, snabbt till röntgen och sen raka spåret in till gipsrummet.

En snäll sköterska klappade mig över håret, höll mig i andra handen och sa att ”Du ska nog inte titta nu när vi drar det här till rätta”.

Sen lade hon till  med en len lugnande röst ”Och det här är ortoped-akuten, här får man skrika”…. tack så hjärtligt tänkte jag och så skrek jag!

Det var 3 år sedan. Gipset togs bort efter 6 veckor men handen blev inte bra… åh så jag kämpade i yogan.. varje dag!
Utan yogamattan får jag svårt att andas så jag var rätt snabbt tillbaka igen men något var knasigt med fingrarna.

Kunde inte rota mig som jag skulle i mattan, fick en obalans i kroppen och så småningom började jag snedbelasta för att kompensera, vilket resulterade i värk i motsatt axel och i nacken…

Med tiden så började  fingrarna krokna allt mer och dra ihop sig totalt.
Det visade sig ha blivit en bindvävsskada runt leder, senor och nerver som gjorde att jag till slut hade lillfingret indraget ända in i handflatan och nu började det göra riktigt ont.
Faktiskt så värkte hela underarmen och det var ju bara att inse att jag måste ringa handkirurgen.

Handkirurgen… ett läskigt ord för en yogini… då vill man inte till handkirurgen men jag hade inget val.

Förstås skulle jag inte gått med detta problem så länge, men du vet hur det kan vara… om jag blundar så finns det inte! Den försöker jag (mina numera 36 år till trots) fortfarande lura mig själv med.
Du känner säkert igen dig!

Och när passar det att operera?!
Jaaa… typ aldrig! eftersom jag dessutom var mitt uppe i att bli Diplomerad YogaMassage Terapeut!
Men hade i detta fallet inget val…

på väg in till operationen… i arla morgonstund.. för att inte säga i ottan.. osminkad, halvdrogad och redo helt enkelt

 

 

 

Mysstrumporna fick jag ha på under den alltid lika tjusiga blå plast-toffla

 

 

 

 

Den 30/11-11 tidigt, tidigt på morgonen gjorde jag det…. En riktigt smärtsam operation som tog drygt 2 timmar för den lilla handen.
Skadan var värre än de trott och allt var totalt inkapslat i detta jox som gjorde fingrarna krokiga.
Jag som i min ständiga optimism hade sagt till mina yogisar i studion att ”jag ska bara in och räta ut fingrarna, jag kommer och har alla klasser som vanligt sen”.

Det tog dem på sjukhuset snabbt ur mig… och det gick ju så klart inte!
Änglar till vikarier fick jag tag på, som ställde upp och tog alla klasser i över 1 vecka! Jag är så tacksam för detta var fruktansvärt jobbigt.

Trots max dos citodon och handen i högläge trängde smärtan igenom och det blödde väldigt under denna stora förpackning!

Drygt 1 v efter operationen fick vi ta av det stora förbandet och göra rent efter allt blod som gått igenom. Aj, aj, aj och här ska tilläggas att jag är inte den som är den, utan väldigt smärttålig.
Så när fröken Gustafsson säger att det gör ont så gör det ont på riktigt!

Jag blev sen med det lilla förbandet och en skena för du ska inte tro att mitt finger vill vara rakt nu trots att den har alla möjligheter till det.
3 år i handflatan ~ där trivdes det visst bra och skenan ska nu hjälpa till minst 6 mån att få fingret att förstå sin plats bredvid de andra fingrarna.

Nu väntar jag på att få ta bort stygnen… lagom till nyår…

Men det är en lång resa som väntar med arbetsterapi och sjukgymnastik  för handen och hela kroppen skriker efter yoga!

Har sällan känt mig så här obalanserad och lite vilsen.. för vart tar jag vägen utan yogamattan?

Meditera är bra.. det hjälper mig igenom mycket nu när jag inte kan använda mina händer så som jag längtar efter.
Men ingenting kan ersätta en väl fungerande hand och känna förankringen i mattan som tar mig till ställen dig jag annars aldrig kommer.

Vare sig kroppsligt eller mentalt…

Nu kan jag bara hoppas och göra allt de säger till mig för att jag snart kan vara på gång igen!

Jag lyckades förresten få mitt Diplom! Med 1 hand klarade jag det praktiska provet på YogaMassage utbildningen och fick mitt Diplom först av alla!

Men det är det här….

… som jag längtar tillbaka till!

 

Kommentarer

  1. Av Susanne Wikström den 20 december, 2011 kl 12:13 e m

    Ja tala om resa! !Man blir alldeles tårögd<3
    Keep up the good spirit Malin<3

  2. Av Malin den 20 december, 2011 kl 5:33 e m

    Tack Susanne, ja man får kämpa och att möta yogisar som du gör det ju absolut lättare 🙂

Lämna en kommentar